Reflektioner

Tänk hur stor del av ens tid som man ägnar åt sin hund utan att man har en aning om det. Det är först nu när han är borta som man reflekterar över saken. Vad man än gör så har man hunden i bakhuvudet. Från det att man går in genom dörren och per automatik låser på grund av att hunden annars öppnar dörren om någon (mot förmodan) skulle knacka på till det att man går och lägger sig och inte har en luden haka på sängkanten. Och sedan allt där emellan, skulle nog kunna fylla hela bloggen om jag nämnde allt.

Visst är det skönt att kunna damsuga ena dagen och dagen efter så kan man fortfarande gå barfota på golvet utan att få ett mindre grustag under fötterna. Samtidigt så måste man helt plötsligt ta fram damsugare och mopp för att städa efter Isabella efter varje måltid. Fast hon tycker inte det är lika roligt att slänga mat på golvet längre, halva nöjet var ju trots allt att mata Frank.

En annan sak jag reflekterat över är de tillfällen jag vaknar på nätterna (vilket är ganska ofta nu för tiden). Så fort jag slått upp ögonen hör jag hur Frank kommer tassande, buffar lite till hälsning och lägger sig sedan på golvet bredvid sängen. Hur tusan vet han att jag är vaken?? Han sover ju trots allt på sitt rum och även om det inte är långt bort så kan han ju knappast höra att man öppnar ögonen, det är märligt...