Pust och stön!

Skulle ha tävlat igår men efter mycket funderande fram och tillbaka så strök jag mig. Frank har en tendens att tappa i motivation om han går för många tävlingsspår för tätt. Han har även en tendens att slarva när han tror att han har koll på läget. Var en aning orolig för att han skall hitta på annat och inte fixa spåret på hemmaplan eftersom han är på välkända marker och anmälde därför till Uddevalla. Men efter mycket funderande så bestämde jag mig som sagt ändå för att köra hemma och strök mig från Uddevallatävlingen. Så igår eftermiddag gör hundskrället en djupdykning i en bergsskreva och slår av toppen på ena hörtanden. Vilket innebär att det blir en (förmodligen dyr) tur till tandläkaren, bedövning och därmed ingen tävling. Det är nog helt enkelt inte meningen att vi skall tävla, suck man blir så ledsen. Men, men det är inget att göra åt. Förhoppningsvis så gör jag åtminstone en spårläggare lycklig som slipper ägna en massa tid åt att reka spår ;-).

Har gått och bävat halva sommaren över att jag lovat att sjunga på en väninnas bröllop. Visst är det roligt att sjunga men jag gör det helst nere i källaren där ingen varken ser eller hör mig. Det är då jag är som allra bäst i andra sammanhang kan jag nog mest liknas vid tjuren ferdinand när han skall in på arenan. Lider av akut scenskräck och det är lite otäckt när man får en nästan paralyserande känsla. Men har man lovat så har man går ju knappast att hoppa av i sista sekunden så det var bara till att andas djupt och be en tyst bön (var ju i alla fall på rätt ställe för den typen av sysselsättning). Jag blev nog bönhörd lite grann i alla fall för jag överlevde, nätt och jämnt. Den andra sången blev inget vidare men jag startade och slutade i alla fall på rätt ställe.

Så nu har jag bockat av det kapitlet i mitt liv och det är en oerhörd lättnad att det är över. Har frågat mig många gånger varför jag säger ja när jag vet att jag blir så galet nervös. Har väl något märkligt driv att genomföra saker som skrämmer mig som det finns säkert någon djup psykologisk förklaring på.

Sedan blev det en väldigt trevlig och lyckad bröllopsfest på stenungsögården. En annan bonus som bröllopet förde med sig var att jag fick en gammal kompis inneboende veckan innan. Anna-Maria är en riktig pärla och det det var trevligt att få lite sällskap som omväxling. Att hon sedan tog sig an Isabella lite då och då så att jag och Frank kunde smita iväg och träna en stund gjorde ju inte saken sämre.

Isabella den lilla rackar'n har precis kommit på att om man struntar i att lyssna på mammas nej så får man mycket mer uppmärksamhet. Har fått börja med att rensa huset på alla blomkrukor, får väl se vad som ryker härnäst. I övrigt så är det full fart hela tiden och man kan väl säga att det är hennes fel att bloggen är något sporadiskt uppdaterad det senaste. Man kommer liksom bara halvvägs innan man tvingas avbryta på grund att det är något hyss på gång.

Tror visst att jag precis har lyckats skapa en liten chokladoman, hon fick smaka på en liten bit kina snacks. Och man kan väl säga att det föll henne i smaken. Hon kan vara lite skeptisk mot nya smaker annars men det här var tydligen en höjdare.

Imorgon bär det av till jobbet igen, skall bli skönt att komma igång. Träffa vuxna människor och känna sig lite normal (i någon mening ;-). Vet tusan hur vi skall få ihop det bara. Som det ser ut just nu så pluggar Daniel mer eller mindre heltid samtidigt som han troligtvis även kommer att jobba mer eller mindre heltid. Fast det ordnar sig säkert på något märkligt vänster.

Tjingeling